Det är vid 53 och knappt ett halvt det händer
Min dagliga korta promenad har utvecklats till ett alltmer riskabelt äventyr allteftersom snö, kyla och mörker drabbar oss.
Tempot på den korta promenaden sjunker, det är nog mer att likna vid ett lunkande. Den stenlagda lite lutande trottoaren är inte helt lätt att ta sig fram på, jag sätter prövande ner foten vid varje steg, det går åt eftersom koordinationsdesorienteringen och motorikkaoset under en längre tid haft makten över min kropp. Nu när det hotar att vara halt på stenarna slår balansobalansen till, därför känner jag efter att varje steg är säkert.
Utanför en av våra skolor springer en gosse, i gränslandet barn och yngling, okontrollerat omkring på gatan. Han har pluppar i öronen, blicken fäst på sin mobil och skriker till de andra, mycket yngre barnen på skolgården, ”Pikachu, Pikachu finns här….”.
Mitt i meningen springer han rakt på mig, som lyckas hålla mig på benen, han stirrar konstigt på mig och springer sedan vidare. Jag såg väl inte ut som en som skulle fånga Pikachu antar jag, min generation är nog mer bekanta med samlandet av penntroll.
En kvinna försöker övertala några av de yngre barnen som också jagar Pikachu att ta på sig termobyxorna de för stunden hängt om halsen. Själv har hon ett par jeans med två rejäla revor under knäna och på ena låret gapar ett rejält hål…. Antar att hon inte får det helt lätt att övertala dem om vikten av att hålla sig varm om benen.
Mitt lunkande på gatorna går vidare. Då och då glider foten iväg och jag upptäcker att jag i och med detta att vara 53 och knappt ett halvt plötsligt har blivit livrädd för att ramla. Hur gick det till? Ska det vara nödvändigt? Räcker det inte med att bli andfådd, få konstigt ont av typen träningsvärk-mjölksyra-benhinneinflammation av en kortare promenad?
Väl hemma tar jag min dagliga slummer men väcks snart av att det ringer på dörren. Utanför står två små hemska varelser, de är väl en dryg meter höga. ”Bus eller godis”, säger den ena och ser uppfordrande på mig. ”Är det inte fel dag för det”, undrar jag. Den talande varelsen upplyser mig då om att ”man kan faktiskt gå runt och göra det här vilken dag som helst”.
Jag tar mig ut i köket, letar fram några gamla kolor att ge dem, greppar en kaffekanna, tar tag i kvasten, lockar till mig grannens katt, knyter ett huckle på skulten, går ut till de hemska varelserna, ger dem godiset och säger.
”Glad Påsk på er”, skramlar med kaffekannan, räcker fram den och fortsätter ”jag vill hellre ha pengar än godis”.
Oj, det där sista drömde jag visst. Det var en larmsäljare som ringde på dörren men han hann gå innan jag lyckats ta mig ur sömnen och nerför trappan för att öppna, jag såg bara ryggen på avstånd.
När jag istället går ut för att hämta posten så tänker jag att det vore bra skönt att ha ett litet räcke att hålla sig i, de där tre ynka trappstegen det är, för att komma in i huset.
Som sagt det är vid 53 och knappt ett halvt det händer.