Vandring i vardagen

 

Redan innan den något överförfriskade mannen ramlar ner på stolen har han mycket högt skrikit till servitrisen att han vill ha en ”käbabpättsa mää äxtra möcke sås”. Den unga damen han skriker åt ser helt oförstående ut. Det är nu inget som hindrar honom att vråla åt henne att han vill ha en stor öl också, och snabbt ska det gå för han ”törrer i halsen så in i helvete”.

Överförfriskade herren och hans bara förfriskade fru slår sig ner vid bordet bredvid oss. Innehållet i våra glas skvalpar runt lite när han okontrollerat drar ut stolen så att den far rakt mot vårt bord.
– Duuh, vi vill beställa. Jag ska ha en käbabpättsa mää äxtra möcke sås och frugan ska ha en kallsååne. Och var är ölen?

Den spanska servitrisen på den spanska restaurangen, som inte ens har pizza på matsedeln, i den spanska staden talar en utmärkt engelska. Hon försöker verkligen förstå vad käbabpättsa mää äxtra möcke sås är för något men lyckas inte, mannen får till slut acceptera att han har beställt en cappriciosa. Fruns kallsååne var dock inga problem. Vad det svenska ordet öl betyder är inget mysterium för någon på den turisttäta strandpromenaden.

När pizzorna väl kommer verkar mannen anse att bestick är helt onödigt. Han tar ett stadigt grepp om pizzan och drar isär den. Överförfriskade män har svårt med armrörelserna när de drar isär en pizza. Som tur är sitter han inte med ryggen mot oss, då hade någon av oss fått en rejäl smäll av en armbåge i nacken. 

Han fortsätter att dra isär sin mat i mindre bitar, men inte tillräckligt små. När han trycker in bitarna i munnen hänger det slamsor kvar runt munnen som sedan faller ner på bröstet. Det är kanske ingen slump att han tar på sig ett redan smutsigt linne, badshorts och foppatofflor när han går ut för att äta klockan nio på kvällen. En förmodligen utmärkt klädsel när avsikten är att en hel del av maten, och för den delen även ölen, ska sugas upp i porerna. Han påminner starkt om en tvååring som bestämt sig för ”kan själv”. Frun äter med bestick och är inte mer förfriskad än att hon lyckas hålla kvar både mat och dryck i munnen men så har hon också bytt badkläderna mot en ren klänning.

Bara ett tiotal meter bort står en gatumusikant som spelar dragspel, inte högre än att det fortfarande går att prata i normal samtalstorn.
– Ge mej tie evvro som jag kan ge’n, dä räcker la för å få tyst på’n eller va tror du?  Sån jävla gnällmusik.

Kvinnan fräser att hon minsann inte tänker betala för att någon ska sluta spela sedan tänder hon en cigarett och ropar åt servitrisen att hon vill ha två stora stark till. Även det svenska uttrycket verkar känt för inom bara ett par minuter står ölen på bordet.

När mannen en stund senare har ätit färdigt, eller i alla fall försökt få in allt antingen i munnen eller i porerna, och kvinnan bara har en liten bit kvar på tallriken kommer servitrisen till bordet.
– Vaa säär duuh, jag begriper inte ett ord av va du säär, kan du prata ordenglit tror duuh?

Servitrisen frågar igen på tydlig engelska och pekar på tallrikarna.
– Finished?

Kvinnan trycker demonstrativt vad som återstår av den glödande cigaretten rakt ner i resterna av sin pizza och tittar på servitrisen som vore hon helt tappad bakom en vagn.
– Dä ser du la att vi ätet klart, dä ska du la ente fråga om. Ge oss varsin öl, du ser la att dä ä tomt.

När vi betalat och rest oss för att gå säger en i vårt sällskap, högt så att den överförfriskade med förfriskad fru ska höra .
– Vänta, jag ska ge dragspelaren några euro. Det tycker jag han ska ha. Dragspel. det är fint det.

Vi övriga i sällskapet tittar förvånat på varandra. Tänk att vi efter så många års vänskap inte har haft en aning om denna faiblesse för dragspel.