Feb-, vab-, sem-, sjuk-, kursruari eller....?
Hon börjar jobba redan vid halvtvåtiden, det är ju dumt men hon kan inte låta bli, så istället för att sova snurrar hon ganska många varv i sängen. Stämplar in på riktigt vid kvart i sju och tänker att allt är löst till idag, nu ska hon ta tag i högarna på skrivbordet. Det går jättebra – till tio över sju, då ringer dagens första sjukling. Det är bara att plocka fram det vikarieschema som igår var klart och matcha det med det som kommer till idag, en inte alltid helt enkel uppgift.
Hon måste också ner i källaren och plocka fram böckerna ”som ligger i ett glasskåp i det inre rummet” och uppgiftspappret ”som finns på hyllan bakom min plats” till eleverna som får jobba på egen hand det första passet på morgonen. Kopiera pappret till eleverna, pyssla lite med bemanning innan det är dags att hämta ungarna vid salen, förklara uppgiften för dem och placera dem i biblioteket, ”och böckerna lämnar ni i en snygg hög i soffan utanför mitt rum”. Det är när hon säger det som hon inser att hon nog borde ta hand om tre dagars post som ligger utspridd i just den soffan. Hon gör det och delar ut den till dem som hon hoppas inte väntat alltför länge på den.
Det är dags att börja jaga, upp på tredje våningen, hitta rätt person och fråga ”kan du ta den timmen?” Bra, positivt svar. Iväg till helt andra änden av huset och upp på dess tredje våning. ”Du får ta de här timmarna, det är idrott. Kasta in en boll, det funkar alltid. Om några av eleverna gnäller kan de ta en promenad, de måste komma tillbaka. Bry dig inte om ifall de sätter sig runt hörnet och solar, de är ju i alla fall ute och det är väl inte det första en 15-åring väljer i vanliga fall”.
Till rummet, har vikarie till nästa lektion men hon måste få tag i en sal då de små ska ha vanlig lektion i stället för slöjd. Hittar en sal, snabbt iväg till vikarien och tala om var de ska vara, därefter till handledaren och be denne plocka fram lite uppgifter och be att de små får hämta i salen där handledaren ska ha lektion med en annan klass. Hon lovar fixa uppgifter men upplyser om att klassen kan vara i sin sal då hon är i den andra klassens vanliga sal. Tillbaka till vikarien i en annan del av huset och ta tillbaka allt, i alla fall biten om salsbytet. Om schemat stämde med verkligheten skulle hon ha sluppit rätt många korridor-ränningar.
Ramlar ner i stolen och ser att hon missat fem samtal på 15 minuter från samma nummer, kollar vem. Någon på soc, bäst att ringa upp, det verkar angeläget. Växeln säger sjuk till mitten på mars, ber dem ringa igenom. Den som svarar är nog inte den som är sjuk, det är inte ens samma kön. Vad personen ville som var så viktigt? Ha telefonnumret till fritidsgården……
I dörren står plötsligt tre juveler från fyran. ”Vi vill prata med han rektorn.” ”Rektorn är inte här på hela dagen.” ”Men vi måste prata med han.” ”Ja, nu är han ju inte här på hela dagen, så vad gör ni då?” ”Då klagar vi hos rektorn, så vi måste träffa han.” När hon jobbade som programmerare var det här något de skulle akta sig för, det kallades oändlig loop och hotade förstöra allt. De ger upp och går, kanske inser de att det inte går att tjata in en rektor.
Klockan närmar sig elva och nästa sjukling ger sig till känna, kan inte fixa någon vikarie. Hon besitter tyvärr inte förmågan att göra små lergubbar och blåsa liv i dem. Bort till tavlan där hon ska skriva att lektionen är inställd, stackars den person som ska ha klassen efter det långa hål som uppstår. Den läraren kan nu vänta sig tre timmars tjat om att sista lektionen också borde ställas in. Innan hon kommer fram till tavlan stoppar O henne i korridoren och säger ”eller hur, visst tycker du det?” ”Vad är det hon ska tycka något om?” ”Vi älskar den här skolan, eller hur?” Det gör vi ju alla som är här.” På sin fortsatta väg mot tavlan tänker hon att just idag är hon inte så göörsäker på det.
Efter lunch försöker hon lite lätt stämma av morgondagen och få ihop den, korridor-rännandet börjar igen. Hon tänker att det är nog bra för gum-rumpen i alla fall. Det går inte så där jättesnabbt att få ihop det men det beror mest på att det kommer så mycket annat emellan. Öppna skåp, in i lite bråk och röja, titta på blåa, kalla händer och tycka något, ta fram någon lista, svara i telefon, byta något lösenord, ta bort felkörda papper i kopiatorn, ta fram plåster, svara på var man kan få tag i den eller den personen, föräldrar som vill veta hur dags deras barn slutar, vad de har i läxa och tusan vet om de inte vill ha reda på vad deras barn heter och om det ätit ordentligt, och så ständigt dessa frågor om telefonnummer. Idag var det en elev som bor om hörnet som ville ha numret till Taxi! Hon som jagar runt har inte en aning, tar sällan taxi till hemmet men hon undrar lite över om eleven verkligen skulle ta droska hem? Den ungen har för mycket i månadspeng.
Framåt fyra konstaterar hon uppgivet att högarna på skrivbordet snarare har blivit större än mindre. Tja, det är en dag i morgon också, det ligger nog kvar så hon packar ihop sina grejer och åker hem.
En lång promenad senare är känslan av övertrött treårig duracellkanin på speed fortfarande påtaglig. Hon sätter sig i soffan och äter en ohemul mängd ostbågar, skriver detta och ser något på TV, undrar vad? Hur hennes surfplatta ser ut? Jävligt kladdig!
Nu ska hon gå och lägga sig och hoppas att morgondagen kan bjuda på åtminstone en liten bit intellektuellt motstånd och att det dröjer till in på morgonkvisten innan småjävlarna kryper upp i sängen, klappar henne på kinden och viskar ”Du måste komma ihåg….”, ”Det här är en lösning…”, ”Det är dags att skicka in…”, "oj då, nu har du inte gjort ……………".