Eftermiddagsdans
Det är tidig eftermiddag och varmt ute. Med altandörr och ytterdörr öppen skapas ett friskt korsdrag genom huset. Medan jag plockar ur diskmaskinen sjunger jag. Jag tillhör nu den typ av sångare som helst ska hålla tyst. För omgivningen är melodin okänd och texten är en mycket fri tolkning av någonting, men i mitt inre hör jag ”Leende guldbruna ögon”. Det låter så bra där inombords tycker jag, så jag tar den en gång till.
I ögonvrån ser jag hur ett av de otaliga grässtrån, som följt med fötterna in i köket från trädgården, smyga fram till en av dammtussarna i hörnet och säga.
– Får jag lov?
Dammtussen ser sig häpet omkring. Den har varit fast där i hörnet så länge nu att den gett upp hoppet om att komma ut på golvet. Dammtussen är ensam kvar i hörnet, alla de andra har redan tagit sig ut ensamma eller tillsammans med en annan dammtuss, ett grässtrå, en död fluga eller något annat som sommaren släpper in i ett kök.
Fascinerat ser jag på hur de dansar till min sång. De tycks inte bry sig om att varken text eller melodi liknar något de hört förr.
En plötslig kastvind för med sig ett lätt höstanlupet löv och en bedagad dahlia. De verkar ha roligt, dansar yvigt och snabbt men då och då tar det stopp när de dansar på de andra på golvet. Plötsligt faller de ihop och blir stilla. Det verkar som om de väntat lite för länge utomhus innan de följde med den där kastvinden in. När regnet började falla blev de lite för blöta och trötta för att klara av lagom dans till min sång.
Tordyveln landar med en duns på golvet, jag trodde bara de flög i skymningen. Den ser helt förvirrad ut, som hade den slagit i skallen eller lyckats fly från resterna i ett ölglas. Planlöst raglar den runt bland de dansande på köksgolvet, stör, stöter till och håller fast. Försiktigt lyfter jag upp den, släpper ut den i trädgården igen och hoppas att den repar sig. På min dansbana i köket får den inte vara kvar.
Disken är urplockad och allt inställt på rätt plats i skåpen. Vinden tilltar så jag stänger ytterdörren så att korsdraget försvinner. De dansande rör sig långsammare och ser trötta ut. Kanske är det dags att låta den här dansejouren ta slut.
I mitt inre ljuder nu istället ”Love Hurts” i Nazareths raspiga och släpiga tolkning. Om någon skulle höra mig, skulle de tro att mina stämband gett upp.
På klassiskt danskvällssätt låter jag min långsamma version bli lång, mycket lång….. Allt för att de dansande parens hopp om att ha funnit den rätta, om inte för livet så i alla fall för stunden ska hålla i sig en stund till. De är så söta och hoppfulla så när ”Love Hurts” tystnat i mitt inre fortsätter jag med att högt skråla ”Ska vi gå hem till mig eller hem till dig” för att länga deras hopp en stund till.
I morgon tar jag fram dammsugaren och tömmer dansbanan på köksgolvet på allt som där finns.