Myalgic Encephalomyelitis
Det har flyttat in en okänd hos mig. Ett irritationsmoment, den där tjatiga efterhängsna som är hopplös att bli av med, ett oväntat besök som aldrig ger sig av. Helt enkelt en gökunge….. och vad ska jag med den till?
Den har inte bara flyttat in, den ställer krav, den påminner mig hela tiden om sin existens, den tycker bäst om dagar som är lugna och välplanerade och den vill hela tiden bli underhållen och gödd. Såvitt jag förstår kommer den inte någonsin flytta ut.
Vi har ännu inte lärt känna varandra. Gökungen är fortfarande en främling för mig, något som inte verkar vara ett bekymmer för gökungen som bara flyttade in utan att ha visat mig något som helst intresse tidigare. Med tanke på hur den här nya bekantskapen beter sig har jag ingen större lust att lära känna den. Jag blir väl så illa tvungen att om inte bli vän med den så får jag väl i alla fall försöka visa den viss fördragsamhet, om den inte bara var så lynnig….
Gökungen är den där obehagliga sorten som straffar en direkt om man gör fel, och jag gör fel hela tiden - tycker gökungen. Det går å andra sidan bara att göra fel. Jag är ännu inte godkänd som bekantskap för gökungen och har därför inte fått veta hur jag ska göra och vara för att det ska bli rätt.
En promenad, men inte för fort och inte för långt, då hackar gökungen på muskler och ork, kommenderar ont i hals och huvud. Dagar med träningsvärk, mjölksyrekänsla, i kroppen sprider sig feber- och influensakänsla. Tar det lugnt och sitter still och läser, gökungen naggar på koncentrationen och tröttheten slår till.
Gökungen kräver variation men inte för korta eller för långa pass. Laga mat är en numer uppstyckad aktivitet med vila mellan varje moment, snabbmakaroner med tillbehör kan inte längre klassas som snabbmat….. Det ser likadant ut för allt som ska göras, gökungen stör och kräver vila.
Göda gökungen med vila? Det är tyvärr ingen bra idé, hur skönt det än kan verka att ta sig vilande genom livet. En gökunge av det här slaget växer sig bara stor och fet av ingenting, blir mer och mer krävande. Hackar och kommenderar mer - föga lockande.
Sedan gökungen ockuperade mig är tillvaron en balansakt. Inte för mycket, inte för lite, då straffas jag av gökungen. En smal stig med bergvägg på den ena sidan och stup på den andra. Minsta felsteg på den ojämna vägen leder antingen till totalstopp i kroppen av alltför tung och krävande klättring eller fritt fall utför av orkestapp.
Den där förbannade inkräktaren kunde åtminstone ha ett vettigt namn. Myalgic Encephalomyelitis, det är väl inget riktigt namn? Svårt att säga, ännu värre att stava, kanske lär jag mig någon gång……