När livet blir litet och långsamt.....
Det är lugnt, för att inte säga mycket lugnt när jag med tvingad långsamhet går nerför den lilla stadens Storgata. Det är ganska glest med människor på stadens enda affärsgata. Märkligt, vädret är vackert, solen skiner och temperaturen är behaglig.
Löven på träden har börjat gulna och det knastrar torrt när jag trampar på de löv som redan fallit till marken. Skuggorna jag möter hälsar och jag hälsar tillbaka men eftersom solen står ganska lågt och skiner rakt in i ögonen på mig har jag inte en aning om vem jag möter. Det kommer att jämna ut sig, på hemvägen är det dem jag möter som har solen i ögonen….
Alla uteserveringar är nedplockade för säsongen, bilar kommer snart att åter ta gatorna i besittning. En bil passerar mig, det knäppande ljudet av dubbdäck hörs. Det är ett samband jag inte känner till ”Uteservering plockas in - Dubbdäck på” eller är det bara lite väl ängsligt? Det har ju inte ens varit nattfrost än.
I livsmedelsbutiken tycks alla de som inte vistades på gator och torg befinna sig. Kö! Jag får stå i kö, inte bara några minuter utan en god stund och det är längre tid än på jag ens kan komma ihåg och då är ändå två tredjedelar av kassorna öppna.
I den andra kassan ska en fransman ska betala sina varor. Kassörskan säger först ”sixtysju crowns, Tack”. När fransmannen ser oförstående ut hör jag henne istället säga ”sextioseven kronor”. Imponerande, att växla språk så obehindrat, till och med inom samma ord. Om flickan i kassan lyckas med att få fransmannen att förstå vet jag inte, när det är min tur att placera mina varor på bandet försvinner den fransk-svensk-engelska konversationen ur mitt koncentrationsområde.
Under tiden som jag plockar upp varor på bandet vill en kvinna som bara har en gul lök att betala gå före. Det får hon naturligtvis. Vad jag inte räknar med är att hon ska betala med kort, att hon har koden i någon anteckning på telefonen och just då inte vet var den anteckningen är. Nåväl, till slut har hon betalat sina två kronor för löken och fått ta ut ytterligare ett par hundra i kontantuttag. Hon får sina hundralappar och jag känner igen mig i henne. Glömmer småsaker hela tiden och försöker vara rationell och slippa gå förbi bankomaten.
När man går väldigt långsamt hinner man se mycket. I ett skyltfönster sitter en skylt med texten ”Här är höstens jackor”. Jaha, tänker jag, är det där de är? Vet hösten om det? Butiken mittemot skyltar också med jackor, antagligen är de inte höstens? Kan det möjligen vara vinterns? De ser lite för tjocka och oanvända ut för att vara sommarens. Nå ja, ja hoppas de där jackorna hittas av sina ägare, kan inte vara roligt att hänga där i fönstret till allmän beskådan.
Vid Stora torget, som för all del därför inte är särskilt stort, finns en stolpe med en mängd skyltar som pekar ut åt vilket håll den lilla stadens olika sevärdheter finns. Den har jag inte tidigare tittat så noga på, antagligen mest för att jag vet åt vilket håll de olika sevärdheterna finns. Denna dag måste jag ändå stanna till för att stilla mjölksyran i benen lite. Alla de olika skyltarna är skrivna på svenska, utom en. Det står Sancta B… på den, varför inte Sankta B…? Eller varför inte Heliga B…? Kanske är det så enkelt att någon tyckte att Sancta så snyggt ut.
På hemvägen är jag tacksam över att den lilla stadens parkförvaltning, eller vad det kan heta, inte har hunnit plocka in alla bänkar på gator och i parker. Medan jag vilar en stund på bänken läser jag på de löpsedlar som hänger utanför affären jag sitter mittemot. Idag kan man få reda på vilka kvinnor över 50 som tjänar mest i staden, hur man blir av med plufsmagen, vilka sjukdomar man har om naglarna ser ut på vissa sätt och vilka hjältar som lyckats med vad i någon inte så viktig match. Inget av detta lockar så mycket att jag ens tänker tanken att köpa en tidning.
Jag samlar ihop mig och fortsätter min promenad hem, där jag packar upp mina varor och sedan tar mig en rejäl stunds vila på soffan.
Det känns, efter knappt två år, fortfarande konstigt att så mycket av min ork plötsligt skulle försvinna under en kort promenad mitt i en vanlig förkylning. Då när jag hostade och var irriterad i halsen och tyckte att jag kunde gå en kort promenad för att lämna några saker kunde vara lagom. Det var inte mer än högst 500 meter fram och tillbaka. Trots vila på en bänk i lokalen innan hemgång kommer jag tillbaka hem på mjölksyreskakiga ben, andfådd som efter att ha sprungit för att komma undan jag vet inte vad, genomsvett och yr så att jag får hålla mig i.
Att så små virus som bosätter sig i kroppen kan få sånt inflytande…….