Tänkte bara vila lite
..... vaknade två timmar senare och i minnet fanns inte ens stoftet av en dröm, blott och bart.... ingenting. Men när jag yrvaket ger mig ut för att handla mjölk och något mer omges jag av små vardagliga händelser.
Två strandskator trippar förnämt och totalt utan att ta någon notis om vad som sker omkring dem på en av stadens gator. Det finns visserligen en stor sjö i närheten men det verkar ändå lite konstigt att se dessa vadarfåglar mitt på en relativt trafikerad gata, och mig veterligt finns det inte varken dammar eller våtmarker i de små trädgårdar som omger innerstadens fastigheter där de skulle kunna trivas.
Var jag än befinner mig i den lilla staden hör jag grävskopornas eviga möljande ljud. Det grävs och läggs igen. Möjligen utan samordning med vartannat. På en liten gatstump har det grävts djupt och lagts igen, nu asfalteras det igenlagda hålet. De olikfärgade strecken som går kors och tvärs över gatstumpen antyder dock att det inom ett fåtal dagar kommer att grävas upp igen, av en helt annat skäl.
En man svär mycket högt och ljudligt över ”färdtjänstens förbannade bilar” som blockerar hela gatan. Blockerar hela gatan? Nja, de ska hämta någon på gågatan och det finns gott om plats för gående att ta sig fram. Mannen fortsätter att oja sig över ”färdtjänstens förbannade bilar” samtidigt som han tar ett stadigt grepp i byxlinningen och, välbehövligt, drar upp sina byxor. När plagget åkt upp stoppar han handen rakt ner i byxan och börjar rätta till sina genitalier under fortsatt ivrigt svärande.
Färdtjänstchauffören leder varsamt en gammal dam från butiken till bilen. Han sätter försiktigt hennes hand på det handtag hon ska hålla i för att lättar komma in i bilen, han hjälper henne att sätta sig och få in benen i bilen. Den tålmodoge mannen bältar henne och väntar medan hon noggrant går igenom sin handväska innan han sätter sig i bilen och kör iväg.
Den svärande mannen fortsätter att ondgöra sig över ”färdtjänstens förbannade bilar”, nu för att bilen kör och släpper ut en ”jävla massa skit”. Han tar återigen ett stadig grepp byxlinningen och drar upp byxorna, stoppar ned handen i desamma och börjar rätta till alla de delar, som verkar leva ett fritt och bångstyrigt liv, i hans byxor. Jag kan inte låta bli att undra över sambandet ilska över färdtänstbilar och genitalierotande.
Färdtjänstens bil är borta, mannen har slutat gorma och handen har letat sig ur byxorna. En mycket parant och rakryggad kvinna med rollator kommer gående. Den gormande mannen får syn på henne och ropar ”Men se goddag, fröken Brita”. Handlaren i en Åsa-Nissefilm flimrar snabbt förbi på min näthinna. Kvinnan stannar och svarar honom ”Olle, jag har sagt det förut och jag säger det igen och varje gång vi ses. Tänk att det blev folk av en sådan slarver som du, det trodde jag aldrig. Hon sträcker fram högerhanden för att hälsa och tar den gormande mannens hand.
Den som den senaste tiden tillbringat tiden med att iordningställa genitalier.