Vandring i vardagen

Vägen till arbetsorten är så här års ganska tråkig. En smal och rätt kurvig bit landsväg på vilken jag varje arbetsdag färdas. Trots att jag åker vid ungefär samma tid varje dag kan jag inte påstå att jag ser samma bilar på vägen dag efter annan, inte heller känner jag igen de som står vid hållplatser och väntar på bussen utmed vägen. Är omvärldsintresset dåligt hos mig eller är det ett sätt att fylla resan med nyheter varje dag?

När jag nästan är framme ser jag en man som tagit sin terränggående fyrhjuling upp till vägen. Han står vid vägkanten och sätter ned en skylt i dikesrenen. Skylten pekar höger ner mot en mindre väg. På skylten står polaris….. Det är visserligen frost denna morgon, det glänser fortfarande lite silvervitt här och där på gräset i trädgårdarna i villaområdet på andra sidan vägen, men att det skulle finnas polaris någonstans på den korta sträckan mellan den gamla och nya vägen verkar otroligt. Mannen som jobbar med skylten har i alla fall tur, han kan med handkraft trycka ned skylten i marken så att den står stadigt. Permafrosten tycks i alla fall ännu inte ha nått dessa trakter. 

Bara någon minut längre fram där det är villabebyggelse på båda sidor om vägen står en bil lite snett uppställd, den står så att den inkräktar både på busshållplats, cykelbana och en gräsremsa däremellan. Ett färgglatt plastband är virat runt bilen, orangea varningstrianglar utställda precis framför och bakom bilen och på sidorutan sitter en skylt med texten viltolycka. Undrar vad för vilt det finns där att köra på som gör sådan skada att bilen blir ordentligt tillknycklad och inte går att köra därifrån? Såvida inte….. men tanken är oerhört obehaglig och jag tror inte jag sett skylten någonstans i området, hoppas jag i alla fal, jag kan ju inte ha missat den varje dag, eller? Den där skylten som varnar för vilda barn och tokiga djur. Om det är skyltat så någonstans i närheten blir ju en viltolycka sällsynt otäck….

Väl framme på jobbet får jag besök på rummet av en arbetskamrat, i vilket ärende har jag redan glömt. Däremot minns jag att hon böjer sig ner och säger.
– Titta en spindel, vad fin.
Jag bortser helt från att hon undervisar i biologi och därför är intresserad av obehagliga smådjur så jag fräser snabbt till henne.
– Trampa ihjäl den!
– Man kan inte ha ihjäl en sådan här, det är en bra spindel. De trivs bara i hus där det inte är fukt.
Konstigt att den då trivs här med tanke på hur rejäla vattenskador det varit i huset på grund av läckage och översvämning, tänker jag.
– Ha ihjäl den bara, säger jag, jag tycker inte om spindlar.
– Om jag dödar den blir det regn och det vill vi väl inte. Och nu smet den ner i en golvspringa.
– Jaha, säger jag. Med tanke på att polarisen breder ut sig bara några kilometer bort tror jag att det flesta av oss skulle vara glada om det kom ett småkyligt oktoberregn, det känns på något sätt mer normalt.
Hon skakar på huvudet, mumlar något om lektion nu och går.

På hemväg ser jag att bilen är bortforslad och kommer ihåg att jag ska kolla efter varningsskylten, det finns ingen. Viltolycka betyder alltså olycka utan vilt barn inblandat. Skylten som visar riktningen mot polaris står kvar. Inte står det polaris på den heller utan Polaris, då är det nog ett företagsnamn eller liknande. När jag tänker att det känns skönt att nästa istid verkar låta vänta på sig börjar, trots att spindeln undslapp döden, ett stilla oktoberregn strila mot rutan.