Det kunde ha varit……
... en sådan där helt vanlig dag när morgonkaffet på altanen intas ackompanjerat av ett lågmält kvittrande från någon fågel, i övrigt är det helt tyst. Plötsligt hörs ett brak av plåt som träffar gatsten. Jag för koppen till munnen och tar en klunk kaffe till samtidigt som jag tänker att det är ytterligare en skyltdyslektiker som inte förstår skyltkombinationen vägbula och låg hastighet. Långsamt, långsamt kryper fordonet skramlande vidare nerför gatan, sedan bara ljudet av den kvittrande fågeln igen.
När kaffet är slut tar jag fram en solstol för att ägna dagen åt att låta mitten-av-augustis solstrålar få dansa över min lekamen. De orsakar visserligen erytem och små inflammationer i huden men det ger skinnet en rödbrun ton och då ser man ju så frisk och fräsch ut. Gräsmattan däremot ser inte så frisk och fräsch ut och gräsklippningen ligger nere eftersom de torra gula stråna breder ut sig på mattan med samma förödande hastighet som de gråa hårstråna i en åldrande kalufs. Känner mig tillfreds med vilket som eller till och med både och.
Efter en lång dag i solen tar jag en promenad, det är vindstilla så jag går utmed hela strandpromenaden. Vattnet har en behaglig temperatur och många sommarlovsbarn passar på att bada rejält innan det är dags för skolstart.
En man bärandes på en hink korsar promenaden och går fram till stenläggningen vid vattnet. I hinken finns de kräftor som var för små för att bli kokade, de ska släppas tillbaka i sjön för att få växa till sig, kanske kan de få chansen att byta färg till rött redan nästa år.
Hand i hand hoppsastegar de fnittrande över gräsmattan i riktning mot vattnet, paret som säkert är i 60-årsåldern och vars kroppar är av den arten att det ser ut som om delar av dem är på väg åt alla möjliga håll utom just åt det håll fötter och blick är på väg. Deras rörelser är synkade, det är tydligt att de har många år tillsammans bakom sig, men inte så synkade att de flutit ihop, badkläderna de bär har färger som skär sig bredvid varandra.
Vid bryggorna där småbåtarna ligger håller en äldre lite skröplig herre på att kliva ner i sin båt. Ingen lätt manöver men han har låtit montera ett räcke på bryggan att hålla sig i när han ska i och ur sin båt. Inte ska sådana petitesser som en viss kroppslig skröplighet få hindra en att komma ut på sjön.
Samtidigt som som den äldre herren med viss möda kliver ner i båten och mannen med kräfthinken mycket försiktigt släpper ner kräftorna, som är för små att koka, i vattnet gör det hoppsastegande paret ett jämfotahopp och tar avstamp på en stor flat sten och hoppar tjutande av skratt ned som en dubbelbomb i det vattnet.
Vattnet i den stora sjön är, trots att det är vindstilla, inte helt lugnt. Sjön lever ett eget liv och på ytan löper krusningar som minnen från de senaste dagarnas blåst. Krusningar som på intet sätt påverkar vare sig nedklivandet i båt eller utsläppandet av kräftor.
Den där dubbelbomben som det hoppsastegande paret landar i vattnet har visserligen ingen större påverkan på den båt den äldre herren är på väg att kliva i, han märker knappt att det gungar till lite. Kräftorna som varsamt skulle ner i vattnet sjunker inte långsamt mot botten utan kastas hit och dit i vattnet av vågrörelsen som bildas. Mannen med kräfthinken kastas inte hit och dit men han blir genomblöt, så mycket skvätter det. Han tittar ut mot paret, vinkar och skrattar.
Fast egentligen är det en sådan där helt vanlig dag när morgonkaffet hoppas över, man åker till jobbet och sitter i ett trångt och varmt rum hela dagen.