På rymmen
”Mamma! Kan du göra lite matsäck till morfar och mig, vi ska rymma han och jag?”
Mamman packar lite matsäck åt pojken och sin far, frågar om de aldrig mer kommer tillbaka igen och om de tänker rymma långt bort eller kan hon kanske hälsa på dem någon gång? Tioåringen tittar på henne som vore hon inte riktigt klok, det är klart de kommer tillbaka, de ska bara rymma med matsäck bort till den stora stenen och prata om livet, döden och sådant, och hon ska inte ens tänka tanken att komma och störa.
De får sin matsäck och knallar iväg, hand i hand, till den stora stenen som ligger bara en bit bortanför tomtgränsen. De sätter sig i solen, lutar sig mot stenen och båda två hoppas att det inte finns en rävlya under den, det vore ju däremot trevligt om det fanns lite kantareller att plocka. ”Det, du grabben får vi leta efter innan vi går tillbaka.”
”Morfar, en kille i min klass säger att han varit kung i det liv han hade innan han föddes och att han ska bli indianhövding i livet efter att han har dött, så kan det väl inte vara? Han är jättekonstig, han berättar alltid en massa om vad som hänt i hans liv och vad som kommer att hända men nästan aldrig något om vad han gör nu. Visst är det konstigt?”
”Konstigt, jag vet inte jag men lite annorlunda kanske. Vad tror du själv livet har varit innan du föddes och vad händer med dig när du är död? Det är många som pratar om vad de gjort och vill göra men sällan om vad som händer dem just nu, varför det är så vet jag inte. Jag har inte funderat så mycket på det men när någon dör säger man ju att man möts i himlen eller i nästa liv och ibland kan det kännas som om man varit med om det förut, är det inte från det förra livet?”
”Äh, det är väl inte så noga vad man gjort och ska göra, det viktiga är väl att man gör det nu, inte bara tänker på förr och sedan. Innan jag föddes fanns jag inte någon annan stans heller och när jag dör gräver de ner eller eldar upp mig, då kan man ju inte hamna på någon plats någon annan gång. Och du morfar, tänk vad mycket det blir att hålla reda på om man ska leva flera gånger. Nu äter vi matsäck”.
Om det här hade hänt i ett annat liv i en svunnen tid hade de kanske plockat fram smörgåsar inslagna i smörgåspapper och varsin flaska ljummen mjölk, istället packar de upp varsin burkläsk och en rulle Ballerinakex. De äter sin matsäck, pratar om ditt och datt, letar efter kantareller och går hem först när de slingor, som inte syns men man ändå vet finns där, med doft av nybakad kanelbulle letar sig fram till dem. Inte gör det väl då något att bullarna kommer från frysdisken och bara har bakats klart i gossens hem?