Speciell sorts lugn och tystnad
Petrus öppnar den tunga dörren och kommer äntligen i skydd för den plötsliga störtskuren. Han har visserligen regnrock på men vad hjälper det när himlen öppnar sig. Vilken tur då att han idag på sin promenad genade över kyrkogården och kan vänta ut skuren i det enorma kyrkorummet.
Han tar av regnrocken och skakar den lätt fri från värsta vätan innan han slår sig ner på den bakersta bänkraden, men han bestämmer sig snart för att flytta till en av bänkarna utmed väggen. Petrus har aldrig tyckt om att sitta med ryggen mot ingången och här är det långt mellan dörren och bänkarna. I ett ställ en bit bort finns broschyrer med information om kyrkans historia, nog för att känner till det mesta men han tar ändå en och börjar läsa, något ska man ju göra medan man väntar.
Någonstans ifrån kommer musik, det verkar som om några spelar cello. Stycken tas om och ibland är det tyst en stund. Petrus ser en ung pojke och flicka halvt dolda bakom en skärm, han antar att det är därifrån musiken kommer. Kanske övar de inför den konsert Petrus ser affischer för på anslagstavlan innanför entrén.
Han har ingen aning om ifall det fortfarande regnar eller ej. De många fönstren i kyrkan är omöjliga att se ut genom då de alla är mer eller mindre konstfärdigt komponerade av färgat glas, men eftersom det är oväntat många som kommer in och de alla är genomblöta antar han att det ännu regnar.
En dam kommer. Snabbt går hon, utan att fälla ned paraplyet, fram till bokbordet. Hon låser upp det lilla skrinet med pengar som människor lagt i när de köpt ett kort eller bok. Hon tömmer pengarna i en medhavd påse, låser skrinet och försvinner ut i regnet igen. Petrus antar att hon, eftersom hon hade nyckel till skrinet, är i församlingens tjänst.
Flickan springer in i kyrkan och passar, innan mamman hunnit in genom dörren, på att prova ekot i rummet. Många gånger, det är ju en fantastisk lokal att låta högt i. När mamman kommer ifatt har hon redan fått av sig regnkläder och stövlar, satt sig vid det låga bordet och börjat rita. Plötsligt reser hon sig upp, pilar snabbt iväg genom hela kyrkan fram till altaret. Hon säger högt till mamman som återigen kommit på efterkälken och vars klackar smattrar mot stengolvet, ”Jag ska bara gå ner och kolla de där dinosaurierna som äter människor, jag ska rita såna”. Hon försvinner nerför trappan bakom den färgglada altartavlan för att titta på den utan färger men med dinosaurier. Petrus minns att han sett de där människoätande monstren därnere, men han har alltid trott att de haft med skärselden att göra. Så fel man kan ha. Det vet ju varje femåring som sett den altartavlan att människorna blev uppätna av dinosaurierna, en del människor flydde och då svalt dinosaurierna ihjäl. Sedan kom de människor som gömt sig fram och fick börja om sina liv.
Han kommer lite långsamt släntrande. Han möter flickan som lika snabbt kommer upp för trappan som hon försvann ner för den. Flickan stannar tvärt och säger, ”Hej, ska du jobba nu? Ska du ta på dig de där glittriga snygga kläderna?”. Han, som är en av prästerna i församlingen, svarar att han är ledig idag och att han bara ska hämta ett papper han glömt i sakristian. ”Vad synd”, säger den lilla ”men jag tycker att de där skorna du har är jättefina” och pekar på de knallröda skor prästen har på sig. När flickan försvunnit böjer sig prästen ner och rättar till fransen på den enorma mattan framme vid altaret innan han försvinner in i sakristian.
Petrus förmodar att det antingen är kantorn eller körledaren, det slår honom att han vet oerhört lite om den församling han är med i (visserligen en oerhört passiv medlem), som går fram och tillbaka från något som nog är ett förråd längst bak i kyrkan. Det slamrar en del när han tappar en del av de alltför många notställ han släpar på inför kvällens körövning.
De två ungdomarna som övat på cello ställer ifrån sig sina instrument när prästen kommer fram till dem för att byta några ord. Petrus hör inte ett ord av vad de säger. De pratande vet precis hur de ska prata och hur de ska stå vända för att inte samtalet ska höras i hela kyrkan. Det är ett mycket speciellt kyrkorum att prata i utan mikrofon. Det minns Petrus från sin ungdom när han då och då läste texter i kyrkan. Han fick öva mycket och lära sig tala mycket långsamt för att vänta ut ljudet. Kanske skulle många behöva öva i den här lokalen, Petrus tänker på alla dem som pratar snabbare än de tänker. I den här kyrkan hinner man tänka mycket innan man släpper ut orden.
Regnar det eller regnar det inte? Det är mycket lite ljus som kommer in genom de färgade glasen. Det regnar nog tänker Petrus, lutar sig tillbaka och flyter in i en lätt sömn.
Han vaknar av ljudet från en dammsugare. En man dammsuger den enorma mattan vid altaret. Petrus hoppas att mannen inte stökar till den matta som den som den präst som inte jobbade idag rättade till fransarna på. Petrus tycker det känns som ett konstigt ljud i en kyrka, men så har han egentligen aldrig funderat på hur eller ens om man städar i en kyrka eller ej.
Ett rödaktigt ljus strilar in genom fönstren. Petrus har uppenbarligen sovit en bra stund i det speciella sorts lugn och tystnad som råder i en kyrka. När han kommer ut har det slutat regna och den grå eftermiddagen har blivit en vacker och skimrande kväll.