Gnistrande mellandag
Det knirrar och knastrar varje gång hon sätter ner foten i snön. De träd som för några dagar sedan var nakna är nu insvepta i en skir vit dräkt. Kyrkan syns knappt bakom de vinterklädda träden, snön bäddar också in söndagsringningen från helgedomen till en dov, mjuk och avlägsen klang.
Bakom snökransen på en skorsten hukar två av de fåglar som vanligen brukar skrika och skräna, nu har de satt sig tätt ihop och burrat upp fjäderdräkten så att de ser ut som två små mjuka bollar. Hon tycker, till sin egen förvåning, att de där två skrikhalsarna är riktigt söta.
Promenadstråket utmed sjön är en dag som denna - kall, solig, vindstilla och söndag - livligt frekventerad. Vintern har fått de flesta att plocka fram vinterkläderna. Grova kängor, förvånande många bär dubbförsedda fotbeklädnader. Stora tunga jackor, flertalet vandrare har en svart, själv bär hon en röd. Hon ler lite när hon inser hur väl den måste synas i den för övrigt svart-vita parken, till den väl synliga röda jackan bär hon skrikgröna kängor (utan dubb).
Den stora sjön har lagt sig till ro och en tunn, nästan genomskinlig ishinna har bildats. På avstånd syns änder som lagt sig till ro på isen eller simmar de långsamt i den spegelblanka isfria delen av viken? Hon vet inte, det är så stilla att det är svårt att avgöra vad som är is eller öppet vatten. Hon får svaret när några av änderna reser sig och halkande hit och dit försöker ta sig fram över det klara istäcket.
I vallgraven runt slottet knäpper och susar det, det knakar och viner, det sjunger och kvider när vattnet i vallgraven fryser till. Det låter som om vattnet gråter och kvidande protesterar mot att få ett tunt och stelt hindrande täcke över sig, ett täcke som stör dess rörelsefrihet.
Vid fågelbordet är det bara en ensam björktrast som äter på ett av äpplena som ligger på marken. Han ser stolt ut, där han går runt och har svårt att bestämma sig för om det äpple han äter av eller något av de andra är bäst.
Den stora zinkbaljan i trädgården som på julafton ståtade med en nyutslagen spansk marguerit, några små blommor på fuchsian och ett grönt bladverk av någon obestämd klängväxt ser nu ut som de frusna, sköra och döda plantor de är.
Hon fryser genom märg och ben när hon kommer tillbaka efter sin långsamma och tysta promenad. Nersjunken i ett varmt bad låter hon huvudet glida ner under vattnet. Det knäpper och susar i tystnaden. Hon hoppas innerligt att hon slipper få ett tunt och stelt hindrande täcke över sig, ett täcke som tar ifrån henne hennes rörelsefrihet.