Kroppens och knoppens oreda
Det började redan under gårdagen när huvudvärken tog ny spännande vändning i form av förnimmelsen av vågskvalp inne i huvudet, kanske är det ett resultat av den här sjösjukekänslan jag haft ett bra tag när jag reser mig upp. Det lite yra har följeslagare i form av fotsuleömnad och en känsla av av att sinnet ligger en ytterst, ytterst liten tidsenhet före eller efter de rörelser min kropp gör.
Gick och la mig i tron att det är över i morgon. Icke så.
Börjar dagen med att duscha och tvåla in kroppen. Det tar en stund innan jag märker att det inte löddrar, fortsätter trots allt och tänker att det är nog en ny sorts duschtvål som inte blir så löddrig. Det tar ytterligare en stund innan jag inser att jag tvålat in mig med balsam...... Å andra sidan löddrade duschtvålen jättebra i håret. Kanske någon på jobbet märker att jag idag är ovanligt mjuk och len i hullet. Som om det inte var nog med det vanliga lösa dallret…..
När jag kommit en bit på väg till jobbet blir jag osäker på om jag låst dörren till huset eller ej. Letar efter min telefon för att ringa någon som kan kolla detta men telefonen är visst hemma.
Väl hemma går jag in för att leta rätt på telefonen. Av någon anledning tar jag med min kasse med lunchlådan i, hoppsan vad liten och lätt den kändes. Stoppar handen i kassen och där ligger inte en matlåda i glas med dagens lunch i, där ligger en liten ask salamisticks…. Matlådan och den asken stod inte ens i närheten av varandra i kylskåpet. Byter plats på dem, tar telefonen, låser dörren efter mig och beger mig till jobbet - igen.
Som genom ett under kom jag, tror jag i alla fall, utan vidare missöden fram till jobbet. Under dagen har jag visserligen svurit ett otal gånger på datorn för att den inte öppnat de program jag vill jobba i men man måste ju klicka på rätt ikon också. Kan inte datorn bara fatta vad jag vill?
Annars verkar det ha gått bra. Jag har värmt min mat i micron, ställt disken i diskmaskinen och startat den, lyckats hålla reda på min kopp och välja kaffe i automaten istället för något annat blask jag aldrig dricker annars, fått ut betygskataloger med försättsblad - tack vare att en arbetskamrat parade ihop katalog med rätt försättsblad. Inte heller har folk tittat på mig, när jag besvarat frågor, som pratade jag någon utdöd dialekt av illyriska. Jag har visserligen, ett flertal gånger under dagen, gått runt i huset och letat efter mina nycklar. Inte ens när jag låst upp till ett rum för att leta har tanken direkt slagit mig att jag har de satans nycklarna i handen.
Det är bäst att jag slår mig ner i soffhörnet och vilar innan jag går på knyppelträff, man vill ju ha koll på kropp och knopp under fikastunden. Det är ju alltid trevligt för omgivningen om man träffar munnen när mat och dryck ska intas.
Knyppla? Nej, inte en chans, idag är en sådan där dag när jag med svårighet klarar att knyta skorna och det är ändå bara två trådar.