En god natts sömn?
Faller ned i soffan, måste få sitta en stund. Att stå i strumplästen en hel förmiddag på en klen stege och plocka frigolit ur hängrännor sätter sina spår under fötterna. Jag har nästan tuggat genom knäckebrödsskivan när jag får syn på de två biljetterna på bordet. Teatern! Vi ska ju på teater. Och det börjar om tre minuter. Med båda biljetterna i handen springer jag till det lilla huset där teatern är inrymd. Och jag kan för mitt liv inte komma ihåg vem jag ska dit med, förhoppningsvis är den personen redan där och väntar på mig.
Totalt slut kommer jag till teatern men blir stoppad i dörren av någon nitisk och ilsken vakt. ”Två biljetter men bara en människa”, vrålar han. ”Och du måste ha badkläder på dig om du ska komma hit idag, klä om annars säljer vi biljetterna igen”.
Badkläderna har jag på en restaurang ännu längre bort. Jag springer dit. Utpumpad kommer jag fram och får, trots att det är mitt i lunchen, bulta och slå ett bra tag på porten innan någon öppnar åt mig. Restaurangen är mörk och kvav med skrymslen och vrår, en brant trappa leder ner till sillkällaren. Där finns mina badkläder, varför vet jag inte. I sillkällaren finns för dagen bara en tunna sill, med locket väl fastsatt, så lukten därnere är överkomlig.
I taket hänger remsor av sönderklippta texter från gamla slagdängor på tork. Servitrisen som följt med mig ner i källaren säger, ”Du hittar dina badkläder när du lagat alla trasiga texter”. Den lilla farbrorn som sitter på min högra axel drar i alla remsor och sjunger med sprucken röst den sång han just håller i handen. ”Öppna ditt fönster, släpp in lite sol, glöm den snö, som föll i fjol..”, ”1, 2, 3, vad är det vi ej får se? Det är en itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini, en prickig baddräkt där midjan är bar”, ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar, och kärlek utan kyssar är väl ingen kärlek säg?”
På den andra axeln sitter en gammal, raggig, vit och blind iller och spyr.
Utan att ha lagat en enda låttext får jag fatt i mina badkläder och rusar upp från sillkällaren, snubblar på några kartonger och ramlar. Servitrisen snörper på munnen och fräser. ”Tro inte att du klarar dig. Du får ta med de här lådorna. De är fulla av uppsatser som ska rättas. Myndigheten har bestämt att ordinarie lärare inte ska rätta eftersom de känner eleverna. Allt ska rättas av vilken okänd som helst. Så det här är dina lådor”.
Flera hundra uppsatser skrivna på kyrilliska…. Visserligen noggrant plitade med vacker handstil, men obegripligt för mig.
Jag smiter igen, springer med badkläderna i handen, slinker in in port och byter om. Andfådd och genomsvett möts jag av den nitiska och ilskna vakten som högröd i ansiktet vrålar ”Du är sen och var är uppsatserna, utan uppsatser kommer du inte in”.
Illern spyr en skvätt och farbrorn sjunger sprucket ”Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer” när jag faller genom asfalten…. och vaknar.