Vandring i vardagen

 

Mina försök att planera min dag på jobbet är fåfänga förhoppningar som rinner ut i intet. Upp och ner i stolen för att för att ta emot paket, dela ut plåster, ta emot och lämna vidare meddelanden, fixa lösenord, busskort, adresser och allt annat möjligt smått och gott.

Förälder ringer för att få fram ett meddelande till sitt barn. ”Jag lägger en lapp hos handledaren så får den meddela barnet”, säger jag. Inte går det inte, meddelandet måste fram nu, lektionen slutar om fem minuter och klassrummet ligger i andra änden av det stora huset men som tur är på bottenvåningen. Mycket snabb promenad genom huset bara för att få beskedet av det inte så lilla barnet, snarare ungdom, att ”det där vet jag redan….”. 

När jag långsamt går tillbaka tar jag helt slut.Blir andfådd. Huvudvärken och influensakänslan bestämmer sig för att ta mer plats i kroppen, de låter dessutom det höga tjutet i öronen höja volymen ytterligare. Fötterna lyfter på en del steg inte så högt som de borde utan fastnar i golvet mitt i steget. Jag faller dock inte omkull, jag kan se rubriken framför mig om jag gjort det. ”Vinglig skoladministratör snubblar på slätt marmorgolv”.

Packar ihop och åker hem. Sover, vilar och sover ett längre tag. Går ut för att handla lite mat. Tar mig långsamt hasande framåt. På vägen tillbaka är jag om möjligt ännu mer hasande och hopsjunken, känner mig som en välanvänd sliten disktrasa

Det finns åtminstone en butik som har en soffa, funderar på att smita in där och vila mig en stund. När jag går förbi affären ändrar jag mig, inte tusan ska jag göra ett soffbesök. Jag ser antagligen pigg och nyter ut eftersom butiksinnehavaren hälsar och vinkar glatt. Hennes högsta önskan är nog inte att få in utschasad medelålders tant som riskerar att somna i soffan, det är nog ingen vidare kundmagnet. 

Med tunga armar och hasande steg tar jag mig hem igen. Packar upp de få saker jag köpt och tar mig sedan upp till soffan för att vila. Trots att jag bara gått långsamt uppför trappan händer samma sak som när man tränat, har bråttom och kastar sig in i duschen, klär sig snabbt och sedan sätter sig ner för att ta på skorna. Det är då som den stora eftersvettningen väller över en och nu kommer den trots att jag stannat halvvägs i trappan för att stilla den allt bubbligare mjölksyran i benen. 

Nu borde jag ha förstått att det skulle komma. Under en tid har huvudvärken tilltagit, feberkänningarna har varit mer närvarande än frånvarande. Mjölksyre-träningsvärk-benhinneinflammationskänslan i armar och ben har varit ständigt närvarande, trög-öm och seg kropp. Jag har blivit allt tröttare, sovit halva dygnet eller mer. 

Landar i soffan och vilar, halvsover och sover om vartannat. Hör lite avlägset från radion en reklamsnutt som hela tiden upprepar ”livnär dig på din hobby”.

Tja, det vore ju trevligt. Måste bara skaffa en hobby först.

Om inte…., nej det är väl ingen hobby? Jo, det kan det nog vara, det är ju det jag ägnar all min fritid till. Så nog kan det räknas som hobby alltid….

Det är inte det att jag saknar sysselsättning som ger mig regelbunden utbetalning av lön, men visst vore det trevligt att få in några kronor på den hobby som upptar så stor del av mitt liv.

Sova. Jag är fantastiskt bra på att sova. Det är inte mycket som krävs för att jag ska fullgöra min plikt som sovare. När som helst, var som helst och nästan hur som helst. 

Tolv minuter, tolv timmar eller allt däremellan. Det spelar ingen roll. Det kan vara ljust eller mörkt runt min sovplats. Jag bara stänger ögonen och somnar. Ensam i ett tyst rum eller mitt i en stojande folksamling, för mig är det ingen skillnad ingen skillnad. Stol, soffa, säng, gräsmatta eller golv. Överallt går bra, skulle det krävas kan jag antagligen gå och sova.

Så det där ”livnär dig på din hobby, gör det du är bra på” passar ju perfekt. 

Hör av er ni som behöver en sovare - ni kommer aldrig att hitta en bättre sovare än jag!

Men nu tror jag att det, efter att ha haft soff-eftermiddag och soff-kväll, är dags att förflytta sig till säng-natt och sova under mer ordnade former.