uTble uttam obed ad nI tsmuleb o tth tiheenck
Foten fastnar på tröskeln, med nöd och näppe lyckas hon undvika att ramla in i skostället i hallen. Hon är trött och seg. Det är lika bra att byta till ett par mindre vattenömtåliga skodon direkt och ge sig ut på promenad. Inte för att hon tycker om att vara ute så här års, mörkt, kallt och ett ständigt småregnanade, men kanske blir hon piggare av lite frisk luft.
För ovanlighetens skull blåser det inte särskilt mycket men när hon går utmed sjön piskar de små regndropparna vasst mot kinderna. Och det är där, någonstans halvvägs på sin runda, som hon inser att plånboken ligger kvar hemma i hallen men det gör ingenting…. hon har redan glömt vad hon hade tänkt köpa. Hon rotar i kylskåpsminnet och tänker att någon slags kvällsmat ska det nog gå att få till, men matlåda till morgondagens lunch blir det nog ingen.
Hon går inte särskilt fort, ändå tar både ork och kraft slut ett par hundra meter hemifrån. Det känns som om fötter och ben befinner sig en god bit bakom kroppen, som vore de på utflykt en bit från kroppen i ett avsevärt långsammare tempo. Hon tänker att det nog är dags att göra som i tecknad film, en tänjbar arm sträcker sig bakåt och tar tag i byxlinningen och drar i underkroppen så att fötter och ben höjer farten och springer ifatt överkroppen…. men det går nog inte….
När hon väl kommer hem är hon andfådd, muskeltrött och hostig. Soffan får ta emot en fallande kropp som helst av allt vill sova. Hon tänker inte låta kravmaskinen Sömn vinna, inte ens när hjärnan inte tar in texten som något annat än en dimmig röra av ord så att hon blir tvungen att läsa om samma sida i boken tre gånger. Hon läser den en fjärde gång. Sedan lämnar hon boken åt sitt öde, ser ett TV-program eller sitter åtminstone framför den och väntar in tidens vandrande mot sovdags.
Men imorgon är hon nog pigg och kommer att…. ”Tumble outta bed and I stumble to the kitchen, pour myself a cup of ambition…..”